Savonarola #1013569

Att förtälja hjältars dåd, Orlandos mod och magernas underbara makt, det är mannavärf. Och jag afundas Luigi Pulci, till hvars stämma donna Lucrezia hänförd lyssnade; jag afundas honom hans ära och hans lycka. Mitt hjärta ropar, när jag hör en ung glop hviskande berätta Sacchettis skälmaktiga äfventyr. Ahimè! Jag afundas gatpojkarna, som stulit af de stores skatter och löjligt smyckade vinna de unga snärtornas gunst.
Afund är mitt väsen. Men af allt det, hvarefter mitt hjärta trånar, vill jag ingenting vinna. Mina händer vanställas af höga, blå ådror; jag kan icke längre släta ut min pannas rynkor, och läpparnas hud är kallnad och spröd.
Sannfärdigt och enkelt vill jag nedskrifva hvad jag vet om munken, som tjänar Gud.
När min unge vän Biagio fått kunskap om mina planer, började han banna:
»Ser Guidantonio,» sade han, »har du icke annat att göra om dagarna? Eller kan du icke tillbringa dina nätter angenämare? Om det vore vår Lorenzos lif, du ville skildra, så kunde jag  förstå din ärelystnad. Men munkens! Han är icke särdeles märkvärdig, den där munken; jag försäkrar dig! Niccolò, som har ett skarpt hufvud, finner honom alls icke märkvärdig.»