Hans nåds testamente #1013574

Klockan öfver Rogershus portal slog två. I betjäntflygelns sal sutto Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i fönstersmygen och stickade strumpor åt Jacob, den slitvargen. Det passade sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och Blenda –
Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke öfver sexton och knappast under femton. För fjorton år sedan – på midsommardagen – hade Blenda kommit till Rogershus. Och då var hon väl vid pass halftannat år. Baronen hade visserligen påstått, att hon endast var ett halft år, men det måste ha berott på något egendomligt misstag.
Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på barons misstag. Jo, jo, det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd brukade säga: Hvem som är Jacobs far, det låter jag vara osagdt, men modern, det är fru Enberg –
 
Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna gifva några upplysningar hvarken om mor eller far.