Farmor och Vår Herre #1013453

Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:
Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.
Eller:
Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!
Eller ännu värre:
Dra nu åt skogen som du bär dig åt!
Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd.
Dessutom – vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med?