Zen och kvantfysik. - Överraskande korrelationer mellan vetenskap och österländsk filosofi. #889675

Mötet mellan zenfilosofin och kvantfysiken är inte bara ett märkligt möte mellan öst och väst, mellan andlighet och vetenskap. Istället är det en möjlighet till en djupgående dialog mellan två världsbilder som, trots att de fötts i radikalt olika sammanhang, var och en på sitt sätt har kommit att ifrågasätta samma grundläggande frågor om verklighet, perception och medvetande.
Zenmunken vandrar i Kyotos trädgårdar. Fysikern vandrar, rastlös, i laboratorierna i Genève. Båda söker svar, båda omfamnar mysterier. Mästaren Eihei Dōgen skriver på 1200-talet i sin "Shōbōgenzō" att "Vägen är i grunden fullkomlig och genomtränger helheten. Men vem känner igen den?" Några århundraden senare säger Niels Bohr, en av kvantfysikens upphovsmän: "Den som inte blir överraskad av kvantteorin har inte riktigt förstått den." I dessa två meningar framträder en identisk angelägenhet: verkligheten är aldrig vad den ser ut att vara vid första anblicken. Skenet bedrar, sanningen är dold under sedvanans slöja.
Zenfilosofin odlar paradoxens konst. Dess kōan bryter ner vanlig logik och öppnar glimtar av tystnad. Kvantfysiken talar experimentens språk som motsäger det sunda förnuftet. År 1927, i Solvay, utmanar Einstein Bohr: "Gud spelar inte tärning med universum." Men verkligheten svarar med partiklarnas oförutsägbarhet, med mysteriet att observatören förändrar den observerade världen. Laboratorier blir tempel, meditation liknar en resa in i det osynliga.
Det finns en tunn tråd som binder samman zenklostret och det vetenskapliga laboratoriet, genom århundraden och kulturer. Båda hyllar osäkerhet. Båda ifrågasätter dogmer. Zen inbjuder till att släppa orden och leva genom direkt erfarenhet. Kvantfysiken avslöjar kategoriernas stelhet och visar att atomen, tiden och till och med rymden inte är absoluta, utan föränderliga och relationella.
Heisenberg, osäkerhetsprincipens fader, fann tröst i orientaliska läsningar. Schrödinger läste de indiska Upanishaderna och mediterade över begreppet enhet. Fysikern Fritjof Capra, som på 1970-talet reste mellan Indien och Amerika, skrev "The Tao of Physics" och berättar om en kosmisk dans som omfattar partiklar och meditatörer, vetenskapsmän och munkar.
I dag är dialogen inte begränsad till böcker. Västvärldens zen-tempel är värdar för forskare på retreat. Gränslaboratorier bjuder in filosofer och meditatörer. I Genève, på CERN, flätas frågor om universums ursprung samman med dilemman som påminner om zenmeditation: vem observerar, vem observeras?
Det här är berättelsen om en tyst men kraftfull dialog. Det är berättelsen om män och kvinnor som vågade tänka det osynliga, ifrågasätta det absoluta och välkomna osäkerheten. Zenfilosofi och kvantfysik är, var och en på sitt sätt, två nycklar som öppnar samma dörr. Bakom den tröskeln är tomhet inte frånvaro, utan oändlig potential. Verkligheten är inte en, utan flera. Förvåningen blir metod, och enkelheten visar sig vara den svåraste av bedrifter.