Kvantfysik och universums medvetande. Andra utökade upplagan. - Dubbelspalten, överlappning, sammanflätning. Behovet av medvetna observatörer för världens existens. #915675

När man talar om kvantfysik kommer man genast att tänka på suggestiva bilder: flyktiga partiklar, mystiska hopp, obegripliga korrelationer. Men den fascinerande revolution som inleddes under 1900-talet av forskare som Niels Bohr, Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger stannade inte vid ekvationerna. Den kullkastade våra föreställningar om förhållandet mellan materia och medvetande, mellan observatören och det observerade universum.
Den fråga som har upprört fysiker och filosofer i årtionden är överraskande: skulle universum existera om det inte fanns medvetna observatörer? Redan 1931 konstaterade Max Planck: ”Jag betraktar medvetandet som grundläggande. Allt vi talar om, allt vi betraktar, existerar bara tack vare medvetandet.”
Denna syn har funnit grogrund i 1900-talets kvantfenomen. Dubbelspaltexperimentet, som först genomfördes av Thomas Young 1801 och omtolkas i kvantmekanisk mening, visar hur en partikel ändrar sitt beteende när den observeras. Enligt vissa fysiker förblir verkligheten i ett odefinierat och probabilistiskt tillstånd utan en medveten observatör.
Ett annat nyckelbegrepp är kvantmekanisk sammanflätning. När två partiklar är sammanflätade orsakar varje förändring i den ena omedelbart en förändring i den andra, oavsett avstånd. Sedan 1980-talet har experiment som Alain Aspects vid universitetet i Paris bekräftat att sammanflätning är verklig. Budskapet verkar tydligt: i verklighetens kärna är allt sammankopplat. Även medvetandet verkar vara en del av detta universella nätverk.
David Bohm, fysiker och elev till Einstein, föreslog på 1980-talet att universum är ett superologram, en sammanlänkad struktur där varje del innehåller information om helheten. Bohm hävdade att det mänskliga medvetandet är kopplat till denna universella struktur. ”I universums djup”, skrev Bohm, ”finns en implicit ordning, en grundläggande enhet som omfattar materia, sinne och medvetande.”
Det är en syn som påminner om gamla orientaliska filosofier. I buddhismen och hinduismen har idén om att det individuella jaget är en del av ett kosmiskt medvetande undervisats i tusentals år. Filosofen Carl Jung formulerade på 1950-talet i Zürich begreppet det kollektiva omedvetna: en dimension där tankar, minnen och arketyper cirkulerar i ett slags platoniskt ”idéutrymme” som ligger bortom det enskilda sinnet.
Idag verkar det förenklat att hävda att medvetandet bara är en produkt av hjärnan. Kvantfysiken har fått samtida tänkare att omvärdera verklighetens metafysiska rötter. Roger Penrose har sedan 1990-talet föreslagit att det mänskliga medvetandet är kopplat till kvanteffekter i neuronernas mikrotubuli.
Kanske är universum, som den store fysikern John Archibald Wheeler föreslog på 1980-talet, deltagande. Själva observationen bidrar till att forma verkligheten. Frågan som denna andra upplaga utgår ifrån är enkel och oroande: är vi deltagare i ett universellt medvetande?
Oavsett om det handlar om mystiska visioner i Indien eller experiment i hjärtat av västvärlden, fortsätter kvantfysiken att antyda att världen inte existerar på riktigt utan ett medvetande som kan observera den. Och att det mänskliga sinnet kanske bara är en gnista av universums stora medvetande.