Från Spinoza till kvantmedvetandet. - ”Deus sive Natura”. Spinozas tänkande som föregångare till den nuvarande enhetliga synen på kosmos. Den moderna panpsykismen #951095

I århundraden har mänskligheten funderat över medvetandets mysterium och förhållandet mellan sinne och materia. Vissa har sökt svar i religionens djup, andra i filosofins abstraktioner, andra igen i vetenskapens alltmer sofistikerade verktyg. Men det finns en idé som sträcker sig över epoker och verkar återkomma med förnyad kraft: möjligheten att medvetandet, eller åtminstone en primitiv form av upplevelse, är en grundläggande och allestädes närvarande egenskap hos universum. Denna ursprungliga idé återkommer med full kraft i den debatt som för närvarande pågår mellan neurovetenskapen och medvetandefilosoferna. Debatten, som uppstod i kölvattnet av den nya kvantfysiken, har utvecklats med en kraft som även har väckt allmänhetens intresse.
Spinozas begrepp ”Deus sive Natura” är en av de mest kraftfulla och radikala formuleringarna av denna vision: allt som existerar är ett uttryck för en enda gudomlig-naturlig substans, och det vi kallar ”ande” eller ”medvetande” är inte en sällsynt tillfällighet, utan själva väven av varat. Ur detta perspektiv är stjärnhimlen, en cells hjärtslag, subatomära partiklars rörelse och en poets intuition inte separata fenomen, utan manifestationer av ett levande och medvetet kontinuum.
Denna bok tar oss med på en resa från arkaiskt tänkande till samtida vetenskaplig debatt, genom antika filosofers, medeltida mystikers, moderna idealisters och kvantteoretikers tankar. Målet är att ompröva Spinozas tänkande   bortom  den historiska dimensionen och inleda en reflektion  över dess implikationer för kunskapens framtid. Denna utforskning kommer inte att begränsa sig till att beskriva, utan kommer att försöka skapa en dialog mellan olika traditioner och discipliner: filosofi, fysik, neurovetenskap och etik.
Frågan som ackompanjerar berättelsen  är enkel och samtidigt svindlande: tänk om medvetandet inte var ett sent produkt av evolutionen, utan en ursprunglig egenskap hos själva verkligheten? Om detta vore sant, skulle varje fragment av universum – från sten till tanke – delta i samma mystiska medvetande. Ett medvetande som förenar oss inte bara med andra människor, utan med hela kosmos.
I kapitlen illustrerar boken hur denna idé föddes, förvandlades, kritiserades och fortfarande idag återupptas av forskare och filosofer. Det handlar inte om att analysera ett dogm, utan om att öppna ett utrymme för reflektion som kan övervinna barriärerna mellan discipliner och världsbilder. För att förstå medvetandet innebär kanske att ompröva hela verklighetens struktur – och kanske, i sista hand, att ompröva oss själva.