Entanglement och synkronicitet. Andra, kraftigt utökade upplagan. - Carl Jungs synkronicitet och kvantfysikens överraskande egenskaper. Psyke och materia möts. #927304

Föreställ dig två partiklar, åtskilda av kilometer, till och med ljusår, som kan påverka varandra ögonblickligen, som om en märklig osynlig tråd band dem samman genom tomrummet. Albert Einstein definierade denna egenskap hos universum med en viss skepsis som ”spöklik verkan på avstånd”. Det var 1935, och även de mest visionära fysikerna anade att idén om entanglement utmanade all sund förnuft. Men det var inte en fantasifull uppfinning. Tvärtom var det en direkt följd av kvantteorin, ett område inom fysiken som uppstod några decennier tidigare bland de upplysta forskarna i Europa i början av 1900-talet.
Entanglement är kärnan i ett av de största mysterierna inom modern fysik. Det påminner dock om ett annat, mycket äldre men lika provocerande begrepp: Carl Gustav Jungs synkronicitet. Jung, psykiater och grundare av den analytiska psykologin, beskrev synkronicitet som en ”meningsfull slump”, en icke-kausal koppling mellan olika händelser som verkar resonera i en slags hemlig harmoni. Kan vi kanske våga se kvantentanglement som en överraskande vetenskaplig ek av Jungs intuitioner?
Denna bok rör sig mellan vetenskap och filosofi, mellan empiriska data och överraskande intuitioner. Den erbjuder en reflektion som sträcker sig bortom det tangibla, mot fascinerande och ännu outforskade områden. Författaren uppmanar läsaren att göra det som stora och a sinnen alltid har kunnat: att observera det märkliga i det vanliga för att få en glimt av det extraordinära.
Idag, när laboratorierna ger oss matematiska bevis på otroliga underverk, driver vår mänskliga instinkt oss att fråga oss om det finns något mer. Kanske finns det, som den store fysikern David Bohm misstänkte, en implicit ordning i universum som vi ännu inte helt kan förstå. Bohm föreslog att icke-lokalitet, ett grundläggande princip i kvantfysiken, kunde vara en nyckel till att omtolka kopplingen mellan sinne och kosmos.
När man talar om kvantentanglement kommer man nästan oundvikligen in på metafysikens område. Vissa forskare (eller kanske skulle man snarare säga  ”vissa upplysta sinnen”)  har i kvantfältet skymtat en grund för att förklara extrasensoriska perceptioner. Det är visserligen en hal gräns, men inte utan charm.
Det är ingen slump att det i många mystiska traditioner, från öst till väst, finns hänvisningar till energifält som förbinder alla ting. Tänk på begreppen ”prana” i indisk filosofi eller ”qi” i kinesisk filosofi. Kvantfysiken tycks på något sätt antyda att dessa idéer inte bara är poetiska moraler, utan fragment av en fysisk sanning som ännu inte har dechiffrerats.
I en tid då teknisk desillusionering tycks dominera och ingenting längre förvånar oss, påminner ett ämne som entanglement oss om att mysteriet inte har försvunnit. Mysteriet har bara flyttats framåt: det har gått från myter och legender till laboratorieexperiment. Kanske för att det, som kvantentanglementet antyder, inte längre finns något ”här” och ”där”, något ”före” och ”efter”. Kanske är allt sammankopplat. Och i denna sammankoppling kan vi kanske återfinna den förundran som vi hade förlorat.